Stillestånd och folkdräktskjolar

Loppan spanar

De senaste dagarna har det varit stiltje på vissa plan och stökigt på andra. Det dåliga vädret har förhindrat mig från att fortsätta fotograferandet av gamla och nya projekt och jag har mest stickat på min turkosa flätcowl, som snart kommer att vara klar. Stökigt har det varit på det mentala planet med väldigt dålig sömn och många tankar som behandlas och mals i huvudet.

När jag stod och kollade runt i min garderob efter saker att fotografera så kom jag på att jag har ju en kjol som jag inte har visat för någon ännu, nämligen en riktig och förmodligen ganska gammal kjol tillhörande dräkten från Leksand.

Jag gör den bedömningen utifrån att alla maskinsydda sömmar ser ut att vara sydda på en gammal maskin, antagligen trampmaskin. Stygnen är yttepyttesmå och trådspänningen ser ut att vara lite ojämn. I linningen är alla sömmar sydda för hand och när jag fick kjolen så saknades själva haken förmodligen pga slitage, då bandet hade slitits sönder precis där haken hade suttit.

Tyget är ett handvävt tyg där jag tror varpen är i linne och inslaget är ett tunt ullgarn, i en svart färg som drar åt grönt. På avigsidan skymtar varpen svagt på vissa ställen, men i övrigt är tyget väldigt tätt slaget. Knäppningen består av hyska och hake, där två hyskor finns kvar på linningen. Jag bedömer att den inre haken är original, då den är sydd med samma sorts tråd som själva linningen är sydd med. Man kan väl misstänka att damen i fråga lade på sig några kilo med åren. Då tyget är tjockt är linningen ganska bylsig mitt bak och där sitter även en hyska för att kunna fästa ihop kjolen med livstycket. I nederkanten är kjolen skodd med samma sorts band som linningens insida.

Min stash av messings- och tennpryttlar som kan komma till nytta när man syr på historiska plagg.

Jag har de senaste dagarna sytt i en ny hake av mässingstråd, som jag själv har tillverkat. Jag har även flyttat de två hyskorna för att kjolen bättre skulle passa mina mått. Jag passade även på att laga den delen av banden på insidan av linningen som hade slitits sönder, genom att gör en "vävd" lagning med samma dubbla lintråd som jag sydde i haken med.

Det var Leksandsdräkten som blev min första stora kärlek bland de gamla folkdräkterna och det var som en ödets nyck att kjolen kom till mig. Jag råkade se att det skulle vara dräktbytardag i Uppsala, nån gång vid den här tiden förra året. Jag trotsade det dåliga vädret och gick dit och konstaterade att det var jag och ett gäng pensionärer som var där. Tanterna gick runt och var aktiva, tittade på dräkterna som var till salu och pratade med varandra, medan gubbarna satt och fikade på de orangea platsstolarna i nån av stans alla skolmatsalar.

Slåtteröl på Svartsjö Slott, av Pehr Hilleström, omkring 1780.

Sanningen är att det var inte så mycket att titta på, de dräkter som var till salu var antingen alldeles för dyra eller inte speciellt snygga när det gällde främst material. Jag köpte visserligen med mig en i rött och grönt randad kjol, som förmodligen kan sys om till en helt okej kopia av kjolarna från Pehr Hilleströms Slåtteröl på Svartsjö slott.

Jag skulle gissa på att det är en sentida kopia av kjolarna från Häverö-Väddö, men den ser ganska grov ut. Känns som någon handvävt tyget, men inte riktigt orkat vara så noggrann och använt grövre material än originalet. Hur som helst känns det inte som helgerån att sy om den till en 1700-tals kjol lämplig för fest och slåtteröl.

Faktum är att det bara var en ren slump att jag började samtala med en kvinna om dräkter och hantverk. Senare i samtalet nämnde jag min fascination för Leksandsdräkterna. Då visar det sig att kvinnan jag samtalar med som av en händelse råkar ha med sig en leksandskjol som hon skall sälja till en lajvare, som var intresserad av att kassera den för materialet. Men lajvaren, som planerade att utföra en handling som utan tvekan skulle förpassa hen till de hemskare delarna av helvetet när den dagen väl kommit, hade av någon anledning inte kunnat komma vilket ledde till att hon frågade mig om jag var intresserad av kjolen istället.

Några hundralappar fattigare, men med betydligt bättre kulturarvskarma, åkte jag hem med en skatt i en påse. En kjolskatt som satt som ett smäck! Det, mina damer och herrar, var den mycket egendomliga historien om hur denna kjol hamnade i min ägo. Som om det inte var nog så var det också i samtal med ovan nämna tant som jag fick idén till min blivande c-uppsats i textilvetenskap, en uppsats som har potential att bli episk.

I övrigt har jag varit duktig och tagit mig ut på promenad med hundarna, trots att jag är så trött att jag på riktigt är lite orolig över att råka somna ute i naturen. Det är inte heller den mest välkomnande årstiderna för friluftsliv, det är onekligen svårt för mig att inte känna det som att världen är övergiven och öde. Naturen har gått i idé och den livskraft som flödade i somras har blåst bort i de regnstänkta vindarna, som blåser ur huvudet på en och lämnar en i ett hav av geggamojja och gamla luddiga hundbajsar.

Det är första vintern där jag desperat griper efter minnet av sommaren och noterar att jag bittert saknar solen och värmen och inte alls längtar till snön och skidorna och allt det där som vanligtvis är rätt bra med vintern. Det är onekligen så att det finns kopplingar mellan denna dystra inställning och det faktum att det här inte är en bra höst för mig. Jag konstaterar att det är bra för mig att ha hund, annars hade jag inte gått ut överhuvudtaget förrän våren kommer tillbaka.

Det är svårt att vara dyster när man har en hund som Loppan i sitt liv. Bråkigare och stökigare hund får man leta efter, men ingenstans hittar man en hund med så mycket hundkärlek som Loppan har att ge. Tänk att leva ett liv där det roligaste som finns är att få leka i rastgården och det viktigaste är att få vara nära Musse(Musse är en könsneutral sammanslagning av Husse och Matte).