Livet går sin gilla gång som man ju så fint säger...

Jag har nu avslutat min första vecka som sjukskriven, vilken mest har ägnats åt att vara väldigt trött med tillhörande humörsvängningar. Men inom kort kommer jag påbörja medicinering för att få ordning på sömnen och därmed hoppas jag snart att vara på benen och full av energi att göra saker. Under tiden har jag ägnat mig åt en väldigt trevlig syssla, nämligen att hantverka och läsa inspirerande bloggar.

Ovan kan ni se ett par strumpor som jag stickade för en tid sen, men inte fått tummen ur att göra det sista på och sy på en ullsula på. Det är nämligen något jag har gjort på de senaste strumporna i ett försök att inte upprepa min tabbe med knästrumporna som jag nålband och sedan använde i typ en månad innan de var helt sönderslitna i foten. Det hade kanske inte gjort så mycket om jag inte hade suttit och nålbundit på dom i typ 6 månader. Därav får stickade saker numera sulor, i en förhoppning om att det skall hålla längre. Jag har även stickat klart på min turkosa flätstickade cowl. Jag hade kanske inte riktigt uppfattat att det tar väldigt lång tid att sticka flätmönster, men det var ju trevligt så länge det varade.

Sen var det ju det här med bloggar. Bloggar är bra på väldigt många sätt och vis, men det finns en viss nackdel med dom. Det är för lätt att bläddra igenom någons blogg och bara se allt det där fantastiska som den personen tillverkar eller gör, utan att lägga märke till datumen som man bläddrar igenom. Man glömmer bort att det är månader och år som avverkats och att folk helt enkelt inte berättar om det som inte gick bra. Om tider de mått illa, om jobbet de inte fick, om bråken med vänner och familj.

A Most Peculiar Mademoiselle är en blogg som förmedlar allt en historieintresserad nörd som jag vill ha, men Sarah har även skrivit ett väldigt tankvärt inlägg om just det här. Om hur viktigt det är att som bloggare inte bara gömma det som inte är bra, eftersom det gör att de som läser lätt får en idealiserad bild av en annans liv. Jag har brottats en hel del med avundsjuka och bitterhet den senaste tiden, när det känns som att en massa coola människor är där ute och gör världen medan jag mest sitter här på pausläge och väntar på bättre tider.

Loppan sitter inte på pausläge. Loppan tar aldrig paus.

Det är såklart inte jätteuppmuntrande och jag får verkligen påminna mig om att jag faktiskt inte bara sitter här och inget gör. Jag hantverkar så mycket jag bara orkar och jag kämpar på med mina tokiga hundar, som helt ärligt äter min tid som om det vore glass med grädde på. Jag kom på min själv med att tänka att de bara är en trevlig vid-sidan-av hobby, men faktum är att det här året har jag jobbat och jobbat med Loppan, som om hon vore en staty som skall snidas ut ur en bunt hoplimmade glasspinnar.

Och jag har gjort ett bra jobb. Loppan är en så mycket mer behaglig hund nu än för ett år sedan och hon har mognat och vuxit och är inte längre riktigt lika beroende av mig och vaktar mig inte mot de andra hundarna som tidigare. Jag har sagt upp ett jobb för hennes skull och jag har stått ut med att hon slagits med alla de andra hundarna och fortfarande gör mig galen emellanåt. Allt för att jag hoppats på att det skall bli bättre och för att jag redan investerat så mycket i henne att det liksom inte går att att dra sig tillbaka. Det är som att ha nått de högsta nivåerna inom scientologerna. Jag har förstått att det bara är aliens i hennes huvud och att det är frickin crazy, men det är liksom försent att vända om nu. Möjligtvis är det också för att jag älskar henne hejdlöst.

God jul era as, önskar Godzilla.

Tidigare i veckan hände något som jag måste ta upp här. Min sambo Kaj, som urskiljningslöst avskyr allt som har med julpyntning och liknande att göra, kom till mig och önskade sig en mössa. Eller snarare en tomteluva. Röd med vit boll och vitt runt kanten. Inte till sig själv, nej gud bevare mig, då hade jag blivit riktigt riktigt orolig, utan till Godzilla. Vaddå godzilla, kanske ni tänker? Ja vi har en Godzilla! Godzilla står i vårt vardagsrumsfönster och är bärare av de djävulska verktygen Klosaxen samt Furminatorn. Det är som en tydlig symbol för hur våra hundar ser på oss när vi kommer med dessa tingestar, som stora otäcka monster som är här för att ta deras liv. Bessa gick så långt att hon kissade på hallmattan sist det var dags, som en tydlig manöver eller iallafall för att vinna lite tid innan slutet kom.

Hur som helst har numera Godzilla fått sig en tomteluva och det vita är gjort av hundarnas päls, är inte det rart? Nu pratar sambon om att jag skall sticka en ny mössa inför varje högtid, typ en mössa med tuppkam till påsk och så vidare. Det förvånar mig inte det minsta att han väljer tupptema till påsk istället för en mer traditionell törnekrona. Jag hade gillat törnekrona på Godzilla. Godzesus.

Jag vill bara poängtera att han även placerade ut sina hus/vägar/byar i färgordningen varannan vit, varannan blå. Inte. Friskt.

Resten av vår tid ägnar vi åt att göra trevliga saker ihop, som att spela spel och titta på serier. Just nu betar vi av 3:de säsongen av Suits och spelar den 511:de omgången av Settlers of Catan, vilket är det enda spel jag går med på att spela nuförtiden. Jag förstår inte varför man skall hålla på att prova en massa nya spel när man redan har ett som är jätteroligt? Hur som helst har jag gått med på att spela Seafarers of Catan, det är ju nästan samma spel fast lite annorlunda. Och med kravet att jag får några veckor på mig att bearbeta detta och ställa in mig på den här förändringen.

Sist med inte minst ett par bilder på min inte fullt så nya bruna ytterkappa i tjockt bomullstyg. Den är som sagt inte ny alls, men det finns nästan inga bilder på den och den tillhör kategorin av plagg som jag är väldigt nöjd med. Det finns självklart saker att förbättra eller om inte annat skulle det ju vara fint om jag hade sytt klart ärmlinningarna, men har jag inte gjort det de senaste 3-4 åren så lär det inte bli av snart ändå.

Tjingtjong!