Ensamtid

Bessa är min första hund och i perioder har hon också varit min enda hund. Sen Loppan kom till mig har mycket tid gått åt till att hantera Loppan och alla hennes tramsheter och snälla Bessa hamnar lätt i skymundan. Hon ställer aldrig till med problem och sköter sig ofta exemplariskt, som det snälla storasyskonet som glöms bort. Därför är ensamtiden med Bessa viktig för oss båda. När jag inte orkar med att bli frustrerad på Loppan så rymmer jag och Bessa till skogs och bara har det skönt.

Som den snart 9 år gamla tant Bessa är så har hon för längesedan lagt bort olater, även om hon i hjärtat är som en pigg tvååring. Och en mycket uppskattad egenskap är att hon kan gå lös, om jag har lite koll på eventuella djur och har gott godis med mig. På den här turen var hon duktig och gick lös hela turen och det är som himmelriket när man i vanliga fall slits hit och dit efter Loppan som bara vill lukta på allt i hela världen, helst samtidigt.

Vi vandrade i skogen, på en stig vi aldrig följt förut. I snön syntes spår efter några få vandrare som gått där före oss. Annars var skogen mest vår och en och annan hackspett. Vi hittade krokiga ekar och släta stenar och en och annan liten frusen bäck.

Det finns inget bättre sällskap i skogen än en gammal trogen vän, som man delat livet med. Bessa har funnits där i stort sett hela mitt vuxna liv. Hon har flyttat med mig flera gånger, sett människor och hundar komma och gå. Hon har tröstat mig i de stunder jag fallit och gråtit ögonen ur mig och värmt mina fötter om kvällen när vi delat säng. Vi har upptäckt fjällen tillsammans, utforskat skogarna och plockat oändligt med blåbär och svamp. Bessa har letat upp massor av döda och levande djur, vi har sprungit genom tät granskog efter skällande rådjur och smugit på älgar som legat och haft middagsvila. Bessa känner mig rakt igenom och vet oftast vad jag menar bara genom att läsa mitt kroppsspråk. Hon har rest med mig genom landet och hon älskar att åka tåg. Den dagen hon lämnar mig kommer världen att rämna, innan den åter byggs upp och blir en annan värld.

Men ännu har vi tid kvar och dessa dagar av ensamtid blir som återblickar till de dagar då vi bara hade varandra. Ingen sambo och ingen flock. Vi är lyckligare nu, både jag och Bessa också skulle jag tro. Nu har hon andra hundar att leka med när hon känner för det och hon har i alla år varit den som tagit hand om de nya, unga hundarna i flocken. Hon tog sig an Loppan och gav henne en trygghet att bygga på. Det är den rollen hon har haft de senaste åren Bessa, den som har omsorg om de andra i flocken. Alla har de olika roller och uppgifter och trots att Bessa är äldst har hon aldrig velat ha rollen som flockledare. Hon uppskattade så när Buffa levde och innehade den rollen. Idag står den platsen fortfarande vakant, men det går bra ändå. De samarbetar som grupp och inväntar den dagen då Loppan eller Tekla växer upp och tar på sig rollen som ledare. En fullt fungerade flock som visar att ingen roll är viktigare än någon annan, det är tillsammans de är funktionella.

På det viset är djuren klokare och visare än vad vi människor ofta är. De verkar förstå betydelsen av de olika individernas styrkor och att man måste samarbeta. Ingen kan vara viktigast, då faller hela strukturen. Alla göra det dom är bra på. Bessa står för omvårdnad, Larsson är vägvisaren och stigfinnaren. Pixi sköter det yttre försvaret. Tekla är bara en unghund och har ännu inte funnit sig roll, men hon är en hund som gärna vill bestämma. De andra har överseende med henne för att hon är ung och dum.

Loppan är än så länge pajasen och lekskaparen, den som åt ena sidan binder ihop flocken genom att det har kul ihop, men ännu inte har funnit sin permanenta plats i flocken. Loppan har en inre osäkerhet i sig, som inte alltid kan förhålla sig mellan hennes egna behov och flockens behov. Hennes rädsla att förlora mig och andra saker som hon håller kär gör att hon ibland slåss med de andra hundarna. Jag hoppas hennes inre trygghet skall växa med tiden och att hon förstår att hon inte förlorar saker bara för att hon delar på dom med andra. Hon har en längre resa att företa än de andra hundarna, kanske för att hon kom till mig som omplaceringshund och därmed har separationer bakom sig.

Efter flera år med hundar i mitt liv så är det uppenbart att deras sinnevärld och upplevelser är lika komplexa och avancerade som det vi upplever, även om de inte alltid fungerar likadant som vi. När Bessa kom till mig kunde och visste jag ingenting och hon fick lära upp mig till att bli en bra musse åt henne. Hon och de andra hundarna lär mig fortfarande, varje dag, och har ett oändligt tålamod med mig. Deras kärlek är så annorlunda från oss människor, som värderar saker i hur och vad vi kan få ut av det. Likväl är deras kärlek något jag måste förtjäna, det går inte att behandla dom respektlöst och tro att de inte skall påverkas av det. Skillnaden är väl kanske att de ger nya chanser om och om igen.